tisdag 28 mars 2017

Klapp och knack

Befinner mig på en internationell akademisk konferens och inser att även om den akademiska världen är ganska snarlik i de flesta länder så finns det även kulturella skillnader. Efter att någon hållt sin presentation så brukar publiken sedvanligt ge en liten applåd. Men inte tyskarna (med risk för att generalisera lite). Tyskarna knackar i bordet. 

Jag upplevde det inledningsvis som mycket märkligt. Först trodde jag att det var en ny akademisk tradition med politisk laddning, men efter att ha gått på fler sessioner (större konferenser har olika "paneler" på olika teman som går parallellt) insåg jag att applåden fortfarande användes. Efter en lite observation och analys kom jag alltså fram till att det främst verkade vara tyskar som knackade. Varför har jag ännu inte klurat ut. Får se om jag kan hitta någon tysk att fråga. Om inte någon av er vet?

lördag 25 mars 2017

Metronymikon och patronymikon på 2000-talet

Hade en diskussion nyligen om det här med efternamn baserat på föräldrarnas namn för att visa släktskap. Det som på lite mer avancerat språk kallas metronymikon (från moderns namn) och patronymikon (från fadern). Förr fick varje generation därmed ett nytt efternamn men numera går samma efternamn i arv. Diskussionen började lite skämtsamt om hur många barn (av manligt kön) Sven och Johan måste ha haft eftersom de är vanliga efternamn. Sedan ledde det vidare till hur det är vanligt med efternamn i stil med Mannens-son och Mannens-dotter och hur Kvinnans-dotter tycks ha blivit vanligare på senare tid. Men vi kunde inte komma på något exempel på Kvinnans-son (Wikipedia hänvisar dock till Sven Estridsson och Magnus Marinason på medeltiden).

Kanske har dessa namn spelat ut sin funktion idag, men vi spekulerade ändå vidare på alternativ. Det är ju fortfarande vanligt att vid ett äktenskap så ändrar en eller båda i paret efternamn för att visa samhörighet. Ett förvirrande men lite underhållande sätt att ge efternamn skulle därmed kunna vara Mannens-fru, Mannens-man, Kvinnans-kvinna, Kvinnans-man. Alternativa ändelser (eller suffix när vi ändå är inne på svåra ord) skulle kunna vara make, maka, partner osv. Efternamnen skulle därmed kunna vara i stil med Annasman, Johansmake, Svensmaka och Karinsfru. Så ett par skulle kunna heta Anna Karinsfru och Karin Annasfru.

Vi är ju säkert inte först på bollen med den här idén. Och givetvis kan det  bli något knepigt vid skilsmässor och vad barnen skulle heta i efternamn. Det ställer ju också fenomenet med efternamn i nytt ljus. Efternamnet fyller ju en funktion genom att det går att binda samman familjer och till viss del kunna skilja de som har samma förnamn åt.

Så dagens mysteriefundering lyder således: vilken funktion fyller våra efternamn idag? Behöver vi dem? Och vad vore det mest demokratiska och jämställda efternamnet?

tisdag 21 mars 2017

Fundringar kring luddet från torktumlaren

När jag stod i tvättstugan imorse och rensade luddfiltret från torktumlaren funderade jag över ifall detta ludd skulle kunna återanvändas på något vis. Det är ju ett mjukt och kompakt restmaterial som produceras i stor volym i tvättstugor landet runt. Det borde ju ha en hög halt av textilfiber i sig så kanske skulle det kunna fungera som isoleringsmaterial? Min första tanke var att stoppa kuddar eller täcken, men eftersom luddet är misstänkt likt kompakt damm så kanske detta inte känns helt hygieniskt. Alla som lyssnat på Så funkar det-klippet om vad består damm av, vet att damm består av olika slags partiklar (till exempel hud), så jag tänker att luddet måste raffineras för att ta bort alla kvalster. Fast det kanske kräver för mycket arbete och energi, så det kanske bästa är att bara kasta det i soporna trots allt.

Okej, jag återvänder till jobbansökningarna nu...

lördag 18 mars 2017

De tomma stolarna

Korridorsstolar.
När en är ny på en arbetsplats så framträder saker som tydligast innan hemmablindheten slagit in. På min gamla institution hade jag vant mig vid hur saker och ting var. Jag reagerade oftast när något nytt skedde, så som plötsligt uppsatta skyltar med "endast för personal" vid fikaborden. 

Utanför det nya kontoret står en stol. Jag har inte tidigare reflekterat över dennes närvaro eftersom jag haft fullt upp att försöka bo in mig i rummet. I veckan noterade jag att varenda kontor har en stol utanför. Det kanske syns lite dåligt på bilden men de står med några meters mellanrum nära dörren men oftast så att de inte blockerar glasväggen. Jag förmodar att det är för studenter som köar för att få audiens hos sina lektorer. Möjligen också ett sätt att fylla en funktion för gamla stolar som fasats ut från klassrum.

Hittills tror jag inte att jag sett några använda stolarna, däremot några soffor som också står i korridoren och tycks vara något mer bekväma. Så vilken funktion de fyller verkar vara oklart. Jag tänker att de dessutom säkert är irriterande för lokalvårdarna när de kör med golvtvättsmaskinerna.

onsdag 15 mars 2017

Vad är skrivkramp?

Ibland förbannar jag mitt bloggtema. Å ena sidan skapar det ett fokus för bloggen, men ibland
Dagens middag: Sötpotatispaj med ärtskott. Gott men har inget med skrivkramp att göra.
hämmar det mig. Inte för att jag slaviskt bara skriver om vardagsmysterier, men ändå. Som de senaste veckorna när jag känt "jag borde nog ta och skriva något nu" men verkligen inte kommit på en enda vettig idé. Andra veckor däremot dyker det upp funderingar på löpande band. Kanske behöver jag inte alltid ha en anledning att skriva, men jag vill att det jag skriver ska ha något vagt syfte.

Möjligen är det detta något likt det andra kallar skrivkramp. Jag har tacksamt nog aldrig upplevt skrivkramp. Uppsatser och avhandlingen har alltid fått ord (vill dock inflika att en stor del av min skrivprocess i de fallen handlar om att skriva om, ändra, stryka, flytta, ändra igen...). Så kanske är dagens mysterium att förstå vad skrivkramp är. Har någon av er upplevt det? När inträffar det och hur upplever ni det? Hur kommer ni ur den? Kan krampen vara något positivt?

söndag 12 mars 2017

Hållbara festkläder

Festklädsel (från utställning på Jamtli sommaren 2015).
Som nybliven doktor har jag möjlighet att promoveras, det vill säga genomgå en symbolisk ceremoni där jag får diplom, lagerkrans (som jag själv får betala) och doktorsring (som jag också behöver bekosta om jag vill ha en). För att få närvara på ceremonin måste jag förhålla mig till en särskild klädkod. För kvinnor är detta antingen lång festklänning eller festbyxor (oklart vad det senare innebär) om jag inte vill gå i högtidsdräkt eller nationaldräkt.

Jag äger ingen långklänning. Eller rättare sagt, de två långklänningar jag äger är så kallade medeltidsklänningar, tveksamt om jag släpps in i lokalen ifall jag kommer i dessa. Min första tanke var att hyra klänning eftersom jag inte kan se så många andra tillfällen att få användning av en dress som kommer kosta några tusenlappar. Ja det finns såklart billigare varianter på stora shoppingsidor online, men då krävs det ju nästan en normativ kroppsform för att hitta något som sitter snyggt och jag trivs i samtidigt. Inte heller har jag många vänner som både har samma kroppsform och äger en passande klänning. Att hoppas på begagnatmarknaden är också ett osäkert kort, så att hyra kändes som det mest rimliga och hållbara alternativet.

Där jag bor finns inte jättemånga val av uthyrning av festklädsel. Ganska snabbt visade det dessutom att uthyrning endast var möjligt för män, eller om jag skulle gå i frack. Klänningar hade de slutat att hyra ut för att modet fört med sig så tunna tyger att det inte längre går att lägga upp längden. Istället måste tyget klippas av, vilket gör att det blir svårt att hyra ut till någon som är längre. Min stilla undran är hur lång tid det ska ta innan trenderna vänder och tygerna blir tjockare så att festklänningarna kan bli hållbarare. För jag tycker inte riktigt det är hållbart att köpa en långklänning för att användas en eller två gånger och därpå hänga i garderoben i hopp om nya festligheter (om den inte säljs vidare förstås). Det är inte hållbart för min egen ekonomi eller resursmässigt. (Jag vågar inte tänka på alla de bröllopsklänning som endast används en gång och sedan nostalgiskt arkiveras i garderoberna.)

fredag 3 mars 2017

Det motstridiga ideala CV:t

Jag blir så förvirrad av alla motstridiga råd när det gäller att skriva en bra jobbansökan:

Ha med ditt födelseår.  - Ha absolut inte med ditt födelseår.
Du saknar en rubrik med dina fritidsintressen för att visa vem du är. - Ta bort dina personliga intressen om det inte är relevant för tjänsten.
Det personliga brevet kan vara längre. - Ditt personliga brev är för långt, korta!
Skriv mer om dig själv och vad du kan bidra med. - Ha färre "jag" i det personliga brevet och lägg mer fokus på arbetsgivaren.
Screenshot av en av de CV-bedömningar jag fått. Här fick det personliga brevet 57/100 och CV:t 47/100. Eftersom jag haft "traumatiska" betygshetsminnen så associerar jag ju allt under 90 som dåligt och blev först lite nedslagen av dessa siffror.
Frågan om det ens går att tala om ett idealt eller perfekt CV. Ju fler som följer råden, desto mer stömlinjeformade torde ansökningarna bli. Samtidigt blir det en norm som en måste följa för att visa att en behärskar formatet.

Nä, nu behöver jag en paus från ansökningsskrivandet en stund och få lite solljus och motion.

Önskar er en fin helg!