torsdag 15 februari 2018

Lego, kön och identitetsmarkörer

Efter nyårsaftons legobyggarevent fick jag blodad tand och påbörjade mitt eget stadsbyggande i mikroformat. Att bygga Lego är kul, för både barn och vuxna barn. Det är fantastiska detaljer och snillrikt planerat. Men det är något som stör mig lite grann. För att illustrera mitt argument vill jag först visa lite bilder på dessa leksaker.
Klassiska legofigurer - alla har samma ansiktsuttryck.
Legofigurer av nya sorten, med individuella ansikten (vissa med janusansikten).
Ytterligare ett exempel.
Alla bilder ovan är tagna på figurer som är byggda exakt efter ritningarna.  Här ska det dock tilläggas att det i ritningarna indikeras att det går att förändra dessa figurer hur en själv vill, de behöver inte se ut som ritningen. Och det är en kul grej. Det är också kul att det är kvinnliga målare och trädgårdsmästare. Och att det finns olika åldrar representerade, samt en rullstol för att vara mer inkluderande. Att alla figurer är gula kan givetvis problematiseras och diskuteras utifrån etnicitet och representation, men detta vill jag lämna därhän idag.

Istället vill jag rikta er uppmärksamhet mot huvudbonaderna. Figurerna har olika slags frisyrer men antyder ändå till viss del på könstillhörighet. De klassiska enhetliga ansiktena är mer neutrala, men de nya varianterna accentuerar exempelvis smink och skägg. Men det är fortfarande inte var skon klämmer för mig. Låt mig presentera ytterligare en bild:
Kvinnlig Lego-detektiv med hatt.

Ovan ser ni bilden på en kvinnlig detektiv. Original-figuren är en man. Men jag ville ha en kvinnlig detektiv av den enkla anledningen att jag är kvinna och jag vill ha lite roliga bilder till min blogg som råkar heta Vardagens mysterium - en deckargåta? Grejen är att när jag sätter på figuren hår så passar inte hatten. Faktum är att det var en hel del pill för att få hatten att sitta kvar på huvudet för att kunna ta bilden. Och ja, denna frisyr är kanske inte lämplig för hatt även med riktigt hår. Så vi tar ytterligare ett illustrativt exempel:
Kvinnlig Lego-cyklist med cykelhjälm.

Figuren på cykeln har här fått en frisyr som i normala fall skulle fungera finfint med en cykelhjälm. I Lego-världen funkar det dåligt. Ritningen visade emellertid en man med cykelhjälm. Nu ville jag, eftersom jag är kvinna och cyklar en hel del, ha en kvinnlig cyklist för att det är kul. Jag ville också att den skulle ha cykelhjälm, eftersom jag själv använder det och tycker att det är en billig livförsäkring. I Lego-världen är det endast män eller möjligen snaggade/rakade/kortklippta kvinnor som kan ha hjälm, det vill säga personer vars frisyr döljs av hjälmen.

Är det här då ett problem? Kanske inte. Kanske i så fall ett väldigt litet problem. Men för mig är grejen, som du ser om du tittar närmre på bilderna ovan, att hattarna fungerar inte på någon som har frisyr. Valet är liksom antingen hår eller huvudbonad, inte både och. Och av någon anledning - antagligen kulturellt - är det lätt att associera personer utan eller med lite hår till män (i alla fall Lego-figurer som ser nästintill identiska ut i ansiktet). Rent praktiskt innebär det att om jag vill ha en kvinnlig bagare, korvförsäljare eller polis så får de vara utan huvudbonad. Och det funkar givetvis. Men huvudbonaden är i flera fall en identitetsmarkör eller en del av en yrkesuniform.

Och ja, jag skulle faktiskt vilja ha en kvinnlig detektiv med lite längre hår och en typisk Sherlock-mössa.

söndag 11 februari 2018

Överlever jultomten klimatförändringarna?

Jultomtens julklappsinslagningsverkstad (i ett köpcentrum).
Vad nu, tänker ni, nu är det snart fasta och därmed bör julen vara över. Jo, förvisso, men så råkade jag hitta en artikel med den tilltalande titeln Will Climate Change Kill Santa Claus? Det kändes som en forskningsartikel jag ville läsa. Titeln skulle jag vilja påstå är ett genidrag gällande att väcka intresse. Ja men vem vill inte veta om det är så att jultomten kommer överleva med ökade temperaturer? Artikeln är från 2014 så den har säkert redan diskuterats av andra, men jag vill ändå lyfta den.

Snölandskap med snögaranti?
C. Michael Hall är forskare inom turismfältet med kopplingar till såväl marknadsföring som geografi (den här snubben tycks vara överallt - i Sverige, Finland, Nya Zeeland, Canada, Sydafrika...). Det som är spännande med denna artikeln - förutom dess jultema - är att den binder samman så många olika områden. Främst handlar den om marknadsföring av platser, i detta fall nordligt belägna orter som marknadsför sig genom en koppling till jultomten, och hur dessa platser är beroende av ett klimat (det vill säga vinter, kyla och snö) men också av rennäring och av granar. Men det handlar också om klimatförändringar, traditioner, turism, marknadsföringslogiker,  konsumenters förväntningar, autenticitet och om perifera områden.

En stor utmaning ser Hall i hur dessa platser som är starkt förknippade med bilder av snö och kyla ska förhålla sig till och kommunicera med den potentiella turisten. Många av dessa platser är beroende av den ekonomi som turismen för med sig för att kunna överleva. I klimatförändringarnas fotspår kommer platserna inte enbart behöva påverka och förändra turistbeteenden (t.ex. nya aktiviteter som inte är beroende av snö), men också, vilket antagligen är svårast, förändra turisternas förväntningar. En viktig slutsats är att turistindustrin måste ta hänsyn till både de materiella och de immateriella konsekvenserna som klimatförändringarna för med sig. Slutligen konstaterar Hall - som i artikeln jämför jultomten med isbjörnen som symbol för klimatförändringarna - att "Climate change may not kill Santa Claus but the message that his home is being destroyed may be a powerful enough story that helps to curb the threat that climate change brings to polar environments and places" (s. 35).

Jag tänker att det är viktigt att fundera över vilka förväntningar vi har på platser vi vill besöka. Inte enbart i form av upplevelser och aktiviteter, men också i relation till väder och klimat. Vad gör att vissa platser känns mer eller mindre attraktiva med eller utan sol, regn och snö? Detta beror förstås inte enbart på våra personliga preferenser, men också på de bilder som platser marknadsför sig med. Exempelvis att i Dalarna tycks det alltid vara soligt och varmt under sommarperioden och idylliskt snöigt under vintern. Medan vi har en stereotyp bild av en regnig brittisk sommar.

Personligen vill jag nu försöka få in den här artikeln på något vis för mina studenter. Lite oklart hur, men möjligen som ett exempel på hur det går att bygga upp ett spännande akademiskt narrativ och binda ihop olika ämnesområden på ett relevant sätt. Som kuriosa har jag lärt mig att den som vill skicka sin önskelista till tomten i Canada kan adressera den med det officiella postnumret H0H 0H0 (ho ho ho...).

Fullständig referens: Hall, C. Michael. (2014) "Will Climate Change Kill Santa Claus? Climate Change and High-Latitude Christmas Place Branding". Scandinavian Journal of Hospitality and Tourism 14(1): 23-40.
Halls publikationslista är diger, för den som är intresserad av att läsa mer om turism och hållbarhet.

torsdag 8 februari 2018

Index och den mystiska indexeringsprocessen

Jag gillar index i böcker. Det är praktiskt att bland nyckelorden hitta sektioner i en bok om en är ute efter något specifikt. Ibland är indexen bara några sidor långa, ibland nästan ett kapitel i sig. Emellanåt delas de in i subgrupper, såsom i bilden nedan där identitet står för sig själv och därefter i relation till kulturell, produkt och jaget.

Det jag inte riktigt förstår inte riktigt hur själva indexeringen går till. Är det författaren eller en redaktör som väljer index-orden? Går de efter stycke eller helsida? Eller är det en induktiv process där det plockas ut de ord som läsaren kan tänkas vara intresserad att söka efter? Som ni nog kan ana er till handlar boken nedan om mat men inte specifikt om enskilda matvaror. Ändå tycks det anses vara viktigt att benämna frosting och grönkål som nyckelord och separera juice i subgrupperna äpplejuice och apelsinjuice. Lite mystiskt.
Exempel på index.
I andra kanaler tuffar Anders "Ankan" Johansson vidare i På spåret med Marianne Ahrne. Och inför fettisdagen är den mytomspunne Semmelmannen är tillbaka. Återigen levereras nästintill poetiska recensioner av semlor i Stockholmsområdet (just denna var en särskild fröjd att läsa).

torsdag 1 februari 2018

Blås specialisterna!

Gick förbi det här stället i Stockholm som tycks syssla med blåsinstrument men eventuellt även uppvigling. De tycks vilja att en ska lura experter.

Jag undrar om denna särskrivning är med flit eller ifall där suttit ett bindestreck en gång i tiden? För skojs skulle googlade jag för att se vad det var för verksamhet. Jag hittade dem under ett något annat namn, men även detta är särskrivet. Något lustigt eftersom skylten nog suttit där ett tag (med tanke på det förnimmer något om en retro-stil). Någon borde ju ha påtalat detta för dem? Eller är det som sagt något medvetet, för att skapa lite uppmärksamhet?

måndag 29 januari 2018

Mysteriet med den skendöda klockan

Klockan på mitt kontor har sedan några veckor slutat ticka och stannat. Eftersom jag glömt ta med nytt batteri har den fått stå och visa en och samma tid. Tills idag när jag plötsligt noterar att den tickar och måste ha gjort så i minst några timmar eftersom visarna förflyttat sig. Har någon förbarmat sig över klockan och bytt batteri utan min vetskap? Eller kom batteriet på att det hade lite mer energi att ge? Mystiskt är det i alla fall!

söndag 28 januari 2018

Dagens experiment: Nachosemla

Nachosemla.
Experiment: Syftet är att undersöka vad som är grejen med den hajpade nachosemlan.

Bak(-)grund: Inför fettisdagen - tillika semmeldagen - försöker många konditorier i landet attrahera uppmärksamhet. I år verkar nachosemlan ha tagit störst plats i media och sociala medier. I epicentrum tycks konditorn Roy Fares med sitt Mr Cake på Östermalm i Stockholm stå. Givetvis har det debatterats vem som egentligen var först med innovationen och etnologer har fått förklara varför de nya skapelserna upprör och har betydelse för traditionen. Teamet bakom Vardagens mysterium råkade i helgen infinna sig i huvudstaden och åtog sig därför uppdraget att undersöka vad som ligger bakom alla inlägg i sociala medier och alla tidningsartiklar.

Hypotes: Det är egentligen ingen grej med nachosemlan.

Metod: Autoetnografisk metod. Expertpanelen utförde en deltagande observation genom träda in i rollen som konditori-besökare och förtära denna "temla".

Händelseförlopp: Tillsammans med en kumpan begav sig detektiven - dvs jag - till Östermalm på lördagsmorgonen för att förtära frukost. Research hade gjorts på internet först huruvida det finns en optimal tid att anlända för att få plats. Av döma så är det runt lunch som det kan uppstå långa köer. Ungefär kvart i tio anlände vi och hade då fått upp hungern. Turligt nog kunde vi lägga beslag på det enda lediga bordet i lokalen och paxade detta med hjälp av ytterkläder. Först spanade vi in utbudet och försökte tyda de olika skyltarna med olika kombinationer. Min kollega högg in på pannkaksmenyn men ville ha lite modifiering, något som efter lite tveksamhet gick att ordna. Själv beslöt jag mig för att gå all-in. Först frukostfralla och te, därefter två av de välkända bakverken: redvelvet-croissant och nachossemla. Det är ju trots allt inte varje dag en är i Stockholm! Bakom oss hade det plötsligt blivit en mindre kö. Efter betalning tog vi våra pappersklädda metallbrickor (lite vibbar av snabbmatsservering) och tog plats vid vårt bord.
Mer frukost.

Resultat: Att grunda med en riktig smörgås innan socker och grädde-kalaset var en god idé. Frallan var riktigt aptitlig. Jag hade inga förväntningar på croissanten men upplevelsen var förvånansvärt positiv. Efter detta var jag egentligen mätt. Men, vad gör en detektiv inte för vetenskapen?

Det var bara att öppna locket på kartongen som nachosemlan kom i och hugga in. Upplägget var riktigt snyggt. Alla förväntade smaker fanns där. Kexen, pudrade i florsocker, hade en distinkt smak av kardemumma. Grädden smakade grädde och mandelmassan var av bra kvalité. Dippandet var en kul grej som gjorde att semlan kunde delas med flera (hur ofta vill vi dela en semmelbulle med någon annan?). Konsistensen däremot var däremot helt annorlunda. Det mjuka var ersatt av ett knastrande kex. Smakmässigt var det gott, men troligen inte en ny tradition som ersätter den mjuka semlan.

Under tiden vi var i lokalen observerade vi dels kändiskonditorn Roy Fares själv cirkulera i lokalen och bli fotograferad med gäster. Dels att klientelet åldersmässigt var ganska spritt. Nästan som en plats för familjesammankomster. Ett ganska hippt ställe, men så är det ju Stockholm och det mesta blir automatiskt hippt.

Kommentar: Nå, vad är då grejen med nachosemlan? Min uppfattning är nog att det blivit ett fenomen som spridit sig i (sociala) medier. Det är en kul twist på något vi känner igen. Men jag vill påstå att detta inte räcker för att förklara fenomenet med nachosemlan. Hade vi köpt den i en livsmedelsbutik hade den inte omgärdats av samma spänning (och produktkvaliteten hade säkert varit något lägre). Spridningen i media kopplat till ett populärt konditori och en kändis-konditor har också en stor betydelse. Att komma dit, stå i kö och få tag i ett bord blir en del av upplevelsen. Att Fares finns på plats och ställer upp på foton bidrar också till stämningen. Platsen och människorna är på något sätt avgörande för att ett fenomen som nachosemlan ska bli "en grej".

Jag vill också passa på att tillägga att med denna frukost står du dig stadigt i många timmar. Dock kan du efter denna mängd socker och grädde känna dig lite smått illamående ifall du reser med tåg. Det såldes även cronut-semlor (croissant-doughnut-semla) vilket vi alltså inte valde att testa denna gång. I efterhand har jag tillskansat mig information om att det förra året gjordes kanelbulle-semlor, något som låter alldeles magiskt. Som ni märker är jag alltså pro-semlor och för nya varianter, vilket givetvis kan ha färgat ovanstående analys.
Som vanligt baseras inlägget på personliga åsikter och egna initiativ, ingen sponsring!

tisdag 23 januari 2018

Ofrivillig morgonväckning

Hur kommer det sig att de som ringer och väcker en klockan 04:22 i princip alltid har ringt fel, låter bli att säga något och har ett oregistrerat nummer?