tisdag 27 september 2016

Hur äter man en falafelrulle med värdighet?

Oumph-rulle
Jag tror att det har blivit dags att ta diskussionen nu. Allt för länge har jag skämts i min ensamhet. För det är helt enkelt inte möjligt att äta en falafelrulle (eller kebabrulle/rull-kebab) med bibehållen värdighet. Innehållet från den välfyllda rullen trillar ur, sås sipprar mellan fingrarna och det är nästan snudd hakklappstvång. Och då har man bara hunnit halvvägs genom den måltiden! Den sista och svåraste biten är kvar. För längst ner på rullen så sitter brödet ihop med pappret eftersom det är någon snillrik rullningsmetod som gör att det alltid är så. Och i de flesta fall har en massa sås samlat sig här. Hur det är tänkt att äta denna sista slatt i offentligheten är helt obegripligt för mig.

Och när vi ändå är på ämnet falafel och andra mat-rullar. Varför det ständiga behovet att rulla den i flera lager? Eller vänta, jag förstår att det behövs flera lager för att såsen halva såsen ska ha hamnat i knäna innan man hunnit ta första tuggan. Det är väl snarare lagrets material som är märkligt. På vissa ställen får man rullen i papper och liten plastpåse (och därefter i bärkasse). På bilden ser ni en rulle i papper och folie. Antagligen ska folien hålla värmen längre, men det känns lite som resursslöseri.

Och så är det feferonin (även kallad peperoni). Dessa läggs i hela. Det kanske går att äta skaftet, jag erkänner att jag inte testat. Och eftersom skaftet alltid är längst upp måste man dra ut feferonin och äta den för sig.

När jag ändå är igång så vill jag passa på och påminna om ett tidigare ombloggat falafel-mysterium: Det finns mild, stark och vitlökssås - men inte mediumstark sås. Helt obegripligt!
Sista biten. Nästintill omöjlig att äta.

torsdag 22 september 2016

Vilken Allan spelar "Allan"?

Det här uttrycket "spela Allan", eller "spela inte Allan", det vill säga att spela tuff. Uttrycket kanske inte är så vanligt längre, men jag började fundera över vilken "Allan" som egentligen åsyftas. En teori är tydligen skådespelaren Alan Ladd som började sin filmkarriär på 30-talet. Uttrycket verkar gå tillbaka till åtminstone 1950-talet men det är alltså inte helt fastställt hur det uppstod. Allan Ladd (med två L) har annars för mig mest varit känd som ungdomssidorna i dagstidningen Arbetet.

Apropå något helt annat. Den som har turen att vara i Malmö nästa vecka kan gå och se Anders och Måns med De små tänkarna på Blå båten. Där testa nytt material inför en kommande turné! Har man inte denna tur så går det att lyssna på Måns på Kvällspasset i P4 eller gå och se Anders i Stockholm i Musikalen Sällskapsresan som spelas på Chinateatern i huvudstaden.

onsdag 21 september 2016

Bebisuppvisningar

Jag vill börja med att poäntera att jag misstänker att detta inlägg kan vara lite känsligt. Det kan till och med vara så att någon blir upprörd. Därför vill jag betona att jag bara skriver om mina betraktelser och att jag inte vill lägga någon värdering i vad andra gör.

2016 går nog till historien som stora bebisåret i min umgängeskrets. Bland vänner världen runt och kollegor som jag står relativt nära kommer det totalt ha fötts sju barn när året är slut. Fem av dessa är första barnet i hushållet. Därtill är det andra kollegor som får/fått barn. Det liksom vimlar med smått. Jag får bilder på gravidmagar och spädbarn skickade till mig. Jag kan knappt hålla reda på namnen på de små, än mindre deras ålder och födelsedag. Och så dyker det upp barn på arbetet titt som tätt.

De som känner mig vet att jag inte är särskilt intresserad av barn. De kan vara roliga att prata med och leka med när de blivit lite äldre, men i de minsta formaten händer det inte så mycket. Jag har inte heller haft något intresse av att hålla andras barn eller säga "åh så söt!" Jag förstår hur stort det är för föräldrarna som fått sitt barn och börjar etablera en ny identitet som familj. Det som förundrar mig är hur allting stannar upp när det kommer in ett småbarn i rummet, i synnerhet när det är så pass litet att det är i beroendeställning till de vuxna och inte kan uttrycka sina egna känslor.

Jag var tvungen att ventilera några av de här funderingarna med en kollega nyligen. Hon har själv barn men var också något förbryllad över hur ofta det är bebisar på vårt jobb. Vi kom in på det här med "bebisuppvisningar". Alltså när någon tar med sitt relativt unga barn till jobb för att visas upp, ofta föregår detta av någon form av avisering så att kollegorna ska veta om besöket. Kollegor dyker upp för att titta, gulla, le och ställa massa frågor. Min kollega berättade att hon kände någon vars kollegor blivit sura för att personen inte tagit med bebisen och visat på jobbet. Det kan ju ha varit andra faktorer bakom, med det låter lite som att bebisar förväntas vara allmän ägodom. Lite som att främlingar tydligen kan ställa sig och titta och prata när någon kommer med en barnvagn. För mig är det lite förbryllande eftersom det är ju inte som att bebisar är ovanliga.

Som ni förstår har jag lite svårt att förhålla mig till de här bebisarna och uppvisningarna av dem. Jag bryr ju mig om mina vänner och nära kollegor, och givetvis är jag måna om att familjen mår bra efter förlossningen. Och jag förstår att de nyblivna föräldrarna kommer att ha nya åtaganden och behov att fokusera på barnen. Men det är med att visa upp barnet på jobbet, bottnar det i en social förväntan från omgivningen eller en personlig önskan att visa upp sitt barn? Och blir föräldrar provocerade av människor som mig som inte är intresserade av deras barn?

lördag 17 september 2016

Mysteriet med kaffemaskinen

Ett återkommande samtalsämne i kökspentryt är kaffet. Eftersom jag själv inte dricker kaffe är det lite av ett mysterium för mig att folk frivilligt dricker vätska som kommer från maskinerna på jobb då de släpper ifrån sig en väldigt obehaglig doft (i min mening). Än mer mystiskt är det att de dricker det trots att de tycker det smakar dåligt. Men jag antar att eftersom det är gratis så är det mer behändigt än att koka eget eller gå till cafeterian och köpa en kopp.

I veckan har de tydligen bytt kaffesort i maskinerna och det dök upp en opinionsundersökning i form av post-it-lappar på maskinerna. Själva undersökningsförfarandet går att ifrågasätta då det ursprungligen bara fanns två rutor med alternativen "bättre" och "sämre" (och med tanke på att det nog är drygt 200 som har tillgång till penrtyt känns antalet rutor lite för få). Dessutom saknades det pennor vilket krävde viss engagemang ifall någon ville rösta. Några dagar senare ser resultatet ut som följande:
Maskin 1: 1 röst på "lika dåligt" och 1 röst på "klart bättre!"
Maskin 2: 4 röster på "bättre" och 5 röster på "samma".
Resultatet visar ingalunda konsensus. Sämre har det i alla fall inte blivit, men det är alltså tveksamt om smaken förbättrats. Om jag förstår kollegorna rätt så är det egentligen inte kaffebönorna det är fel på, de ska visst vara av bra kvalitet. Istället konspireras det om för låg vattentemperatur och att något händer i maskinen som gör slutprodukten odrickbar. Min egen favoritkonspirationsteori är att bönorna som lassas i och syns i behållaren endast är skådebröd, men att det som kommer ut är från en helt annan sort.

torsdag 15 september 2016

10-årsjubileum med deckarfika

Idag för tio (!!) år sedan började jag blogga om vardagsmysterier. Under ett helt decennium har jag grubblat och skrivit över 1500 inlägg om allt och ingenting. Det är helt galet. Eller, jag visste ju att jag var galen redan innan dess men att jag skulle hålla en blogg vid liv i tio år är helt otroligt. Denna bedrift (?) bör ju naturligtvis firas. I helgen höll jag ett litet detektivkalas med några icke ont anande kollegor och bjöd på några läckerheter som det anstår en detektiv.
Ture Sventon-temla med surpris. Dvs mini-semla med lemoncurd-fyllning.
Ni som följer mig på Twitter kanske såg att jag nyligen beställt några tjusiga cookie-cutters. Kakformar i form av Sherlock Holmes (Benedict Cumberbatch) och Dr Watson (Martin Freeman) samt Sherlocks dörr på 221B Baker Street.
Dödskallar, Sherlock-pipor och Poirot-mustascher.
 I de bästa av världar hade jag givetvis velat fira med alla er trogna och fina läsare. Har ni vägarna förbi så är ni välkomna på te och kakor! Och väldigt väldigt snart kommer det bli dags för ytterligare ett stort (om inte större) firande...

lördag 10 september 2016

(Utan mord i) Sandhamn

Jag hade aldrig tidigare varit i Stockholms skärgård så nyligen var det dags att ta sig ut till Sandhamn. Ön är sannolikt för många känd från Viveca Stens böcker och den filmatiserade TV-serien Morden i Sandhamn. Det är en mysig semesterö med många fina hus och man väntar nästan på att Alexandra Rapaport ska komma cyklandes.
Sandhamn från båten.

En klocka och en skylt med "kakan". Jag funderade lite på vad som kunde hända om man ringde i den. Skulle jag få kaka?
Jag såg inga bilar på ön, men däremot många flakmoppar och någon traktor.



Plötsligt hamnade vi mitt i inspelningen av en scen till Morden i Sandhamn. Dock inget - för mig och mitt resesällskap - känt ansikte.
Efter lite detektivarbete kom jag fram till att detta sannolikt är ett av husen som figurerar i tv-serien.

onsdag 7 september 2016

Arboga

Två timmar i Arboga - en av Sveriges äldsta städer - resulterade i några foton:
Arbogaån gav många fotomöjligheter.
Ett gult hus med tjusiga dekorationer.
Stora torget.
I centrum fanns många trähus.
Heliga Trefaldighetskyrkan.
En titt in i ovan nämnda kyrka.