Mysteriet med dörrförsäljare
Jag trodde att dammsugarförsäjare var ett utdött släkte. Och att knacka-dörr-försäljningen hade gått i graven och att tekniken endast användes av religiösa grupper som missionerar sitt budskap. Men jag hade nog fel.
Idag ringde det på dörren och jag sprang bort för att öppna. I spion-ögat kunde jag inte riktigt se vem det var, men eftersom jag väntar på en hantverkare (och de ibland dyker upp utan att ringa) så öppnade jag. Jag kunde snabbt slå fast att han hade ringt på samtliga dörrar på min våning men inte uppehållit sig där särskilt länge för han var redan på väg ner för trappen. Så lång tid tog det faktiskt inte för mig att öppna! En annan granne stack ut huvudet samtidigt från sin dörr. Mannen hade en brun portfölj och sålde sådana här säkerhetskedjor. Nej tack sa jag, samtidigt som han sa något om att "äh, du är för ung" (folk misstar mig ständigt för att vara si så där sju år yngre än vad jag egentligen är och är man i den åldern så bor man kanske fortfarande hos föräldrarna).
Jag stängde dörren och låste. Och tänkte att han, han har ju varit här en gång innan och ringt på. För något år sedan. Hur kan han egentligen tjäna sitt uppehälle på det där? Med tanke på att vid den tidpunkten är de allra flesta på jobb. Om man inte räknar studenter och pensionärer. Vilket då innebär att ytterst få är hemma när han ringer på och kan öppna och lyssna på hans erbjudande. Av dessa få som öppnar tror jag att ytterst få som verkligen nappar på erbjudandet. Och dessutom väldigt få som hinner öppna dörren innan han försvunnit...
Ska sanningen fram så blev jag rätt så misstänksam när jag väl öppnat dörren och såg honom med sin gamla portfölj. Och när jag sedan kopplat att jag sett honom tidigare blev jag lite mer på min vakt. På något märkligt sätt så verkar dörrförsäljare tillhöra en förgången tid. Idag tror jag att det är ytterst få som litar på försäljare som kommer direkt till bostaden (undantag är möjligen grannungar som säljer jultidningar). Samhällsklimatet har ju förändrats rätt rejält på senare tid. Ringer någon på dörren som man inte känner igen kan denne ju vara en potentiell inbrottstjuv. Om man ska tro allt som står i tidningen så lär det ju vara livsfarligt att öppna dörren numera för främlingar (eller för bekanta för den delen). Så vad driver dessa enträgna försäljare? Glädjen att gå i trappor? Att höra olika sorters dörrklockor?
Idag ringde det på dörren och jag sprang bort för att öppna. I spion-ögat kunde jag inte riktigt se vem det var, men eftersom jag väntar på en hantverkare (och de ibland dyker upp utan att ringa) så öppnade jag. Jag kunde snabbt slå fast att han hade ringt på samtliga dörrar på min våning men inte uppehållit sig där särskilt länge för han var redan på väg ner för trappen. Så lång tid tog det faktiskt inte för mig att öppna! En annan granne stack ut huvudet samtidigt från sin dörr. Mannen hade en brun portfölj och sålde sådana här säkerhetskedjor. Nej tack sa jag, samtidigt som han sa något om att "äh, du är för ung" (folk misstar mig ständigt för att vara si så där sju år yngre än vad jag egentligen är och är man i den åldern så bor man kanske fortfarande hos föräldrarna).
Jag stängde dörren och låste. Och tänkte att han, han har ju varit här en gång innan och ringt på. För något år sedan. Hur kan han egentligen tjäna sitt uppehälle på det där? Med tanke på att vid den tidpunkten är de allra flesta på jobb. Om man inte räknar studenter och pensionärer. Vilket då innebär att ytterst få är hemma när han ringer på och kan öppna och lyssna på hans erbjudande. Av dessa få som öppnar tror jag att ytterst få som verkligen nappar på erbjudandet. Och dessutom väldigt få som hinner öppna dörren innan han försvunnit...
Ska sanningen fram så blev jag rätt så misstänksam när jag väl öppnat dörren och såg honom med sin gamla portfölj. Och när jag sedan kopplat att jag sett honom tidigare blev jag lite mer på min vakt. På något märkligt sätt så verkar dörrförsäljare tillhöra en förgången tid. Idag tror jag att det är ytterst få som litar på försäljare som kommer direkt till bostaden (undantag är möjligen grannungar som säljer jultidningar). Samhällsklimatet har ju förändrats rätt rejält på senare tid. Ringer någon på dörren som man inte känner igen kan denne ju vara en potentiell inbrottstjuv. Om man ska tro allt som står i tidningen så lär det ju vara livsfarligt att öppna dörren numera för främlingar (eller för bekanta för den delen). Så vad driver dessa enträgna försäljare? Glädjen att gå i trappor? Att höra olika sorters dörrklockor?
Kommentarer
Och jag undrar också HUR de kan tjäna pengar på att gå runt så där.
Sarisen >> Haha, ett bevis på att det finns folk som köper från dörrförsäljare! :D Tur att den höll så länge i alla fall!
Nette >> Vi lever i misstänksamhetens samhälle, tyvärr...
Cat >> Ibland önskar jag att vi hade det med... Men då skulle de säkert få för sig att höja hyran med 500 spänn eller nåt. Så kan jag stå ut med en dörrförsäljare en gång om året.
Björn >> Lyckost! :)
Den tatuerade mamman >> Jo det är ju synd om dem som har det olyckliga jobbet också. De försöker trots allt bara utföra sitt jobb...
Tomas >> Jag vet, de kommer alldeles för tidigt!! Då har man inte ens börjat tänka på vem som är värd att få en julklapp. Tråkigt nog så har ingen kommit och frågat om jag vill köpa några "jultidningar" de senaste åren. Köpte en gång från en kompis yngre syskon, perfekt med hemleverans och så :)
Karro >> Ja snacka kan vissa av dem! Särskilt de som lärt sig en hel ramsa utantill. De tillåter inte ens att man stänger dörren innan de talat till punkt. Vilket är typ... aldrig...
Fredrik >> Sälja jehovas!? ;) Jag sålde också ett år, men jag fick bara lov att sälja till folk vi kände, dvs knappt någon... Det var trist med tanke på att mina kompisar sålde så mycket att de fick tv, tält och jag vet inte vad, år efter år...