Veckans föremål: 29. Tennsoldater

Apropå förra veckans inlägg om familjens kulturarv så Det här föremålen har blivit symboler för en del av min barndom. Handmålade tennsoldater och handbyggda krigslandskap. Det här är kanske 1/100000 (jag överdriver inte!) av alla föremål som huserade hos oss. Allt är sålt nu. Alla olika krig och nationer. Det enda jag behöll var några få soldater, två hus och de soldater och hästar jag själv fick måla och leka med. I efterhand kan jag önska att jag sparade några stycken till. Mina kreationer var långt ifrån lika bra, men så hade jag varken tålamod, talang eller flera års erfarenhet att måla pytteansikten. De här är endast några centimeter höga.

Till skillnad från det kulturarv som nämndes i förra inlägget bär de här mer kluvna känslor. Jag är imponerad av dem. De är fantastiskt målade, ett arbete som tog åtskilliga timmar i anspråk. Tid för research, att återskapa färger och dräkter, att måla och att spela. Samtidigt är det dessa timmar som svider. Inte för att jag missunnar någon en hobby eller avkoppling. Men det var inte en rättvis fördelning av vem som fick ha tid till fritid eller hur mycket den fick kosta. Det var dessutom tid som borde ha prioriterats till andra sysslor och till andra personer som behövde det mer. Tid som skulle ha investerats i gemenskap istället för sönderfall.


De här figurerna är laddade med andra känslor. De stod på kistan på begravningen. Av någon anledning tyckte jag (jag tror det var jag) att de skulle stå där, det kändes rätt på en dag där allt var fel.

Kommentarer